I slutet av 1787 tyckte Rama I att det skulle vara lämpligt att visa burmeserna att de också kunde bli utsatta för attacker. Innan han kunde ge sig av fick han information om att burmeserna hade attackerat Lan Na och Lampang. Kungen delade därför upp sina styrkor och skickade Surasi norrut för att hjälpa Lampang medan han själv begav sig mot Tavoy i januari 1788.

Rama I skickade först iväg förtrupper under ledning av generalerna Chaophraya Mahasena (Pli) เจ้าพระยามหาเสนา (ปลี) (?-januari 1794) Chaophraya Rattanaphiphit (Son Sonthirat) เจ้าพระยารัตนาพิพิธ (สน สนธิรัตน์) och Phraya Yommarat (Bunnag).

Med hjälp av provinsiella arméer lyckades Surasi lösa problemet i norr och de tidigare burmesiska regenterna i Nan drevs i väg 1788. Nan tvingades nu i stället acceptera siamesiskt styre, men fick behålla ett visst självstyre och det var först 1931 som Nan integrerades fullständigt i Siam och den nya provinsen Nan skapades.

Kawila hade under 1780-talet systematiskt börjat återbefolka västra Lan Na. Detta genom räder in i shanregionen, som kontrollerades av burmeserna. Räderna gav Kawila fångar som tvingades bosätta sig i hans rike. Det var dessa räder som var orsaken till det ovan nämnda anfallet från burmesernas sida.

Den 12 januari 1788 anlände Rama I:s armé till Tha Takua ท่าตะกั่ว via floden Khwae Noi แควน้อย. Här gick han i land och samlade hela armén. De tre generalerna med sina förtrupper marscherade därefter vidare med 10 000 man mot passet Wang Po (Dan Wang Po) ด่านวังปอ. Därefter följde Rama I efter med sin styrka.

(Floden Khwae Noi)

Chaophraya Rattanaphit (Son), Chaophraya Mahasena (Pli) och Phraya Yommarats (Bunnag) trupper marscherade sedan över Tenasserimbergen och två män med titelnamnen Phraya Surasena พระยาสุรเสนา och Phraya Maha Ammat พระยามหาอำมาตย์ bildade en förtrupp på 5 000 man. Vid passet Wang Po drabbade de den 15 februari 1788 samman med en burmesisk försvarsstyrka under ledning av en man vid namn Natmilaeng นัดมิแลง.

En man vid namn Phra Senanon พระเสนานนท์ från den siamesiska armén blev den första som attackerade burmeserna och han träffades i vänster ben av en burmesisk pistolkula. Därefter attackerade Phra Maha Ammat med sin styrka, men han tvingades tillbaka efter hårt burmesiskt motstånd. Både Phraya Surasena och en Phraya Sombatban พระยาสมบัติบาล dödades under striderna.

Slaget vid Wang Po varade i hela två veckor ända tills Chaophraya Rattanaphiphit (Son Sonthirat) och Chaophraya Mahasena (Pli) anlände med sina trupper för att hjälpa Phraya Maha Amat. Då kunde inte den burmesiske befälhavaren Natmilaeng hålla emot längre och han besegrades och drog sig tillbaka till Kaliong กลิอ่อง.

Efter att ha intagit Wang Po-passet skickade man bud om detta till Rama I och han begav sig nu också dit. Väl på plats beordrade han Chaopphraya Rattanaphiphit (Son Sonthirat) och Chaophraya Mahasena (Pli) att följa efter burmeserna och inta staden Kaliong och de gav sig av den 8 mars 1788. Därefter inleddes det som kallats för slaget vid Kaliong, med det alternativa namnet slaget vid Kaleinaung (Kaleao) กะเลอ่าวง์. Siameserna mötte hårt motstånd, men den 29 mars drog burmeserna sig tillbaka till Tavoy och man kunde inta staden.

Efter denna framgång fick Chaopphraya Rattanaphiphit (Son Sonthirat) och Chaophraya Mahasena (Pli) order om att attackera en burmesisk styrka som hade positionerat sig på ett fält mellan Kaliong och Tavoy. Men på bara en dag hade siameserna besegrat även denna styrka som då drog sig tillbaka till Tavoy. Burmeserna blev nu rädda för att monbefolkningen i Tavoy kunde tänkas göra uppror och stödja siameserna och de lämnade därför staden som då såg ut som ett lätt byte för siameserna.

Den 30 mars närmade sig Chaopphraya Rattanaphiphit (Son Sonthirat) och Chaophraya Mahasena (Pli) Tavoy och upptäckte då att det inte fanns något egentligt burmesiskt försvar i staden. Siameserna blev då rädda att det handlade om ett trick från burmesisk sida att låta dem inta staden för att sedan belägra den.

En källa hävdar att burmeserna ville lura in siameserna i staden där det var ont om förnödenheter och att man senare skulle starta ett uppror mot siameserna inne i staden. Förhoppningen var att man i den allmänna förvirringen skulle slå till och fånga kungen och hans bror.

Då burmeserna såg att siameserna inte intagit Tavoy och att befolkningen inte hade startat ett uppror kom de tillbaka till Tavoy igen med sin armé och gick in i staden. Ledare för armén var den tidigare nämnde Kinwun Mingyi.

Rama I kom nu marscherande med sin armé från Wang Po-passet via Kaliong till Tavoy där han slog läger nära Chaopphraya Rattanaphiphits (Son Sonthirat) och Chaophraya Mahasenas (Pli) trupper. Burmeserna under ledning av general Kinwun Mingyi och Nemyo Kyawdin (Nemiao Chordin) เนเมียวจอดิน, som var guvernör i Tavoy, valde att stanna kvar i staden med sina trupper och kom inte ut för att ta strid mot siameserna.

Siameserna som belägrat Tavoy hade nu varit här i omkring två veckor och den mat som man så mödosamt hade burit med sig över Tenasserimbergen började ta slut. Trupperna måste ha visat tecken på otålighet då flera av hans generaler bad Rama I att få storma staden. Rama I förbjöd dock detta då det inte fanns någon bra reträttväg om anfallet skulle misslyckas och burmeserna valde att förfölja dem.

Till sist valde Rama I att dra sig tillbaka då han insåg att hans egna förnödenheter var på upphällningen. Han marscherade därefter med sin armé mot Khamong Suai คะมองส่วย. Därefter följde de tidigare förtrupperna efter honom. Burmeserna valde att följa efter siameserna ända till Tavoys gräns innan de själva återvände hem. Surasi som var klar med sitt uppdrag i Lan Na gick Rama I till mötes via floderna och de träffade varandra på floden Khwae Noi.

Jag vill nu berätta lite om de strapatser som de siamesiska arméerna fått gå igenom innan de nådde fram till Tavoy;

Den första delen som Rama I och hans soldater hade färdats med båt till Tha Takua hade varit lätt, men nära Tavoy fanns höga berg med tät djungel som skulle passeras och rutten över Tenasserimbergen vid Wang Po-passet var en brant och karg rutt. Elefanterna hade stora problem i branterna och kunde inte bära ryttare. Det sägs att elefanterna var tvungna att linda snablarna runt trädstammarna för att kunna dra sig uppåt! Flera av dem ska ändå ha fallit ner och slagit ihjäl sig.

Den 49-årige Rama I fick själv klättra med hjälp av rep, liksom resten av sina soldater. Kungen sade senare att om han hade vetat vilka prövningar färden skulle innebära så hade han aldrig tagit med sig sin son eller sina svågrar. Hans äldste son, prins Isarasundhorn, som hade varit med på krigståg med sin far sedan han var 8 år gammal, hade nu fyllt 18 år.

Under belägringen blev kungens favoritelefant sjuk och vägrade att äta gräs i tre dagar. Kungen blev djupt deprimerad och satt i timmar och försökte få den att äta. Till sist började den att äta igen och återhämtade sig.